susannewennberg

Jag får ångest. Av allt. Jag får ångest när jag inte kan känna glädje till andra. När jag inte känner glädje till mig själv.
Att jag aldrig riktigt är nöjd.
Att andra har drömmar, mål.
Riktiga mål i livet.
Medans jag söker jobb på Willys, pluggar andra till läkare.
Mendans jag tänker att shit tänk va kul det hade varit att få jobba på Gina Tricot, så flyttar andra till ett annat liv och startar upp sina drömmar om en bättre framtid.
Medans jag tar mitt pick och pack och flyttar 10 mil.
Bokar någon annan en biljett till resan av deras liv.
Medans andra är positiva, glada och självsäkra.
Sitter jag, här. Med ett splittrat inre.

Jag blir aldrig riktigt nöjd.
Aldrig riktigt säker på det jag gör, säger, känner.
Mina beslut känns bra. Tills någon annan pratar.

This is the depper me.
And I hate it!

Är det så här det ska vara. Mitt liv.
Är detta en cirkel som aldrig slutar.
Bara startar på nytt?


Who am I really?!