susannewennberg

Ibland blir jag bara så himla besviken. Besviken på mig själv, på alla andra ja på hela omgivning, hela min vardag.
Ibland kan jag som vara vakna till, få en chock över hur det faktiskt är just nu...
Hur det inte längre är. Hur det som man tyckte var bra bara har försvunnit. Hur lixom allt har ändrats till nåt som man inte riktigt.. ja som man inte riktigt förstår. Eller ens har märkt. Man kanske inte inser det heller förens det är försent.
Känns som att det betydde mer förr. Nu spelar det inte längre någon roll, vad som egentligen händer och sker.
Det får bli som det blir helt enkelt.....


Gör jag bara hela tiden fel. ?
Jag dalar i folks ögon och blir inte den samme för dem.
De ser inte längre det som de såg i början.
Jag gör er besviken.
Jag gör mig själv besviken. Konstant.
Jag jämför ständigt med min omgivning och känner att nää jag räcker inte till. Jag behövs inte.
Jag är inte den som de söker eller vill veta mer om.
Jag är inte den som folk kollar efter eller vill ha.
Jag lever inte så som jag vill men får väl skylla mig själv eftersom jag på allvar inte gör nåt åt det.
Jag bryter de få regler jag sätt upp och gör situtationen enbart värre.
Vilket leder till en svartare själ, en sämre människa och en dåligare livsglädje.

Idag blev det faktiskt lite värre. Jag tog ett litet steg i helt fel riktning. Men kände ändå en svag lättnad..

För vissa är det säkert helt oförståligt och fjantigt hur man kan skriva eller känna så konstigt.
Men för mig är det nästan det jag kan bäst. Det har blivit min vardag. Det som ständigt återkommer och påverkar varenda dag av de liv jag nu lever.

Känns som att jag har missat så himla mycket denna vecka. För jag hänger inte med alls.
Har bara vaknat, farit på jobbet, kommit hem å sen lagt mig. Därimellan har jag säkert inte gjort särskilt bra intryck på nån.
Men vad har de andra i årefamiljen gjort, pratat om, viskat om, skrattat till, busat jaaa allt..
Ja fråga inte mig för jag har inte en jäkla aning...


Har verkligen försökt att kontrollera det där som man egentligen aldrig får visa.
Men hade för nån vecka sen en riktigt dålig dag/kväll.
Hade ont överallt, migrän, trött, seg, arg, ledsen, lejj, inget var bra.
Försökte faktiskt men träning gjorde det faktiskt inte bättre.
Fick skärpa till mig å tänka till för att gråten inte bara skulle släppas när ni andra var med.
Men när ingen såg, när ingen visste. Gick det helt enkelt inge mer.
Fjantigt och barnsligt.? Förmodligen men jaa, jag är väl som jag är antar jag..
Alla andra är ju det, som dom är, men ibland känns det som att jag inte borde det.
Det ska hållas inne..


Idag var det många känslor som bara svämmade över. Som bara kom.
Och morgondagen har oxå en blanding av känslor. Ångest har redan kommit att jag måste åka tidigt,tidigt på söndag morgon. Heela lördagen känns redan förstörd. Fast jag längtar ju oxå, för i morgon händer ju allt det som är skojs. Grillning, solning, pimpling, umgås med dom man tycker om å bara känna lycka.


Slöade bort i dagdrömmarna om hur det kunde vara, hur det kan bli, om hur jag vill att det ska bli.
Vackert, snyggt, spontant, glatt, ljust...



En dag..
En vacker dag..