susannewennberg

Idag har jag av bara slumpen alldeles efter varann kommit in på två bloggar som handlade om deras liv och hur det är att ha cancer. Ena tjejen har olyckligvis gått bort av sjukdomen. Men det som imponerar mig är att dom är inte negativ eller arg eller bitter eller nåt. Dom bara är dom. Berättar och visar bilder om deras vardag med jobb, familj, sprutor, cellgiftsbehandlingar och nya hopp som sänks och höjs om vartannat..
Dom är tapper, bra och värd att få ett bra liv.
Men ja det är kanske som pappa brukar säga ibland att livet är hår mot dom hårda..
Det händer dom som kan klara av det och leva ett liv ändå.

Och här sitter man, kvirar o mår dåligt över det som händer mig o min familj.
Att det är hemskt och att jag helst skulle vilja vrida tillbaka tiden. Att jag hela tiden tänker, blir arg, ledsen ja allt är som en berg o dalbana.
O jag är faktiskt bitter på allt detta. O tycker synd om mamma o pappa som aldrig nu kommer få det liv de velat.

Men ja egentligen. Vad ger det mig?? Vad får jag ut av det??
Inte ett skit, mer än en massa missförstånd och ännu mer sorg.
Man kan ju inte sluta leva sitt liv. Man vet aldrig vad som komer hända en härnäst.
Vad som är menat.
Varför sitta här o göra mitt liv värre när jag inte vet om jag ens kommer leva nästa vecka.
Man måste lära sig att ta vara på sig själv på andra, på möjligheterna och studerna man har som är underbara, vackra och tillåme de stunder som inte är så bra. För uder den dåliga färden kanske man har lärt sig ett o annat. Som har förberett en för nåt annat jobbigt som man kommer att klara mycket bättre.
Och det kanske tillåme är så att det kommer nåt bra utav allt.
Att allt har en mening..

Ähh, vad vet jag.
Jag svamlar som vanligt en massa..
Men en sak är säker att det finns många där ute som förtjänar en medalj för hur dom är och påverkar andra i dera närvaro.


Nej inte tid nu.
Dax för core träning. Inte för att ajg vet riktigt vad det är men men.p

Tjoåtjim:D