susannewennberg

Det ända man gör nu är tänker, spekulerar, tror, hoppas, vill.. Det är ett stort kaos bara som surrar. Dag och natt. Jämt och ständigt.
Och när jag tänker på hur våran framtid kommer bli. Våra dagar här själv. Julen, påsken, vardagen, när solen skiner, när snön vräker ner... Det går som inte tänka sig alls utan pappa. Hur det ska gå till. Gå runt..
Och när jag ser, läser, hör om vad andra gör just nu, om hur dom har det. Hur dom ser höstens alla färger, myser i soffan med fika å ljus, har middagar och kalas....Å bara njuter.. Ja då fattar inte jag alls...Hur mitt liv ska bli. Om jag någonsin kommer att kunna se saker på samma sätt igen. Om jag någonsin kommer att kunna njuta av en vårdag med min pappa igen..
Å saker som vi strävat mot har helt gått i bitar.
Visst våra liv måste fortsätta som vanligt. Men det är ju så förbaskat jäkla svårt.

Och att sitta ett gäng brudar på ett fik, skvallra, skratta, vara lycklig. Bo i en stad. Ha en egen lägenhet. Känna glädje. Ha lite distans. Ha ett liv. Allt sånt känns så långt borta. Knappt att jag tror länge att det kommer hända.

Och det är ingen som vet hur pappa kommer bli sen.
Det enda vi vet är att han aldrig kommer bli som förut.
Men om han kommer kunna stå, gå, se, ja sånna saker vet ingen.
Så vad är det för liv han kommer få efter det här egentligen??

Låter kanske hemskt. Men jag tycker faktiskt synd om mig själv. Om min familj. Och om alla andra som måset gå igenom samma sak eller värre.
Det är hemskt så jäkla hemskt!


Att bryta ihop flera gånger om dagen är rätt så jobbigt.

Nä men nu måste jag åter igen ta tag i mitt liv.
Sminket på. Ledsna ögon bort.


    // Susanne