susannewennberg

Jag känner mig trött, svag, seg och besegrad...Jag har förlorat i kampen mot ett bättre liv.
Det känns inte alls bättre med tiden. Tvärtom. Som om allt bara går mer å mer nerför..
Har ingen stadig grund nånstans med nåt känns det som. Vet inte vart jag ska vända mig, vad jag ska säga, vad jag får säga.. Jag vet att jag bör tänka positivt. Att allt kommer gå bra. Men om det inte gör det då? Om pappa aldrig kommer kunna gå, eller kommer ens kunna bo hemma. Det är saker som ingen vet. Som ingen kan svara på...
Jag är just nu ingen bra vän eller flickvän.. Jag kan inte konsten att klara av såna här saker..Allt på samma gång. Hur gör man?

Att hela tiden ta steg tillbaka..
Veckorna och helgerna är nästan likadana. Jag jobbar, försöker hinna det jag orkar, å vissa dagar/kvällar åker vi till pappa. Man kommer hem trött, sliten, förtvivlad över hur läget är.
Sen kommer helgen då jag ska försöka hinna med min unberbara pojkvän som förmodligen är less på mig å mitt kaos.. Sen de vänner som jag har eller halvt har vill jag hinna med men som jag ofast aldig gör. För hela dagarna spenderas hos Pappa på rehab. Där drömmar lyfts och krossas om vartannat.
Jag har sagt att jag varit i en känslomässig berg å dalbana förut men det var inget om man jämför med nu..
Jag vaknar allt för ofta med svullna ögonlock och rödsprängda ögon.. Looking lika crap.
Jag tänker, hur ska jag orkar? Men sen inser jag att valmöjligheterna inte är många. Går inte direkt lämna allt, flytta å aldrig komma tillbaka.. Inte ett sånt tillfälle direkt.

Hela familjen är i ett enda stort tumult. Mamma är jämt å städigt arg, förtvivlad över att detta var tvungen att hända. Nu. När de äntligen skulle börja göra saker tillsammans, när de äntligen flyttat till deras drömmarshus och planerna var stora. Resor,  byggen, ja tid tillsammans..
Sen Benny som alltid varit familjekär å haft oss i säkert förvar. Hans planer var oxå stora. Utomlandsjobb, pengar, förhoppningsvis lite love oxå. Men som hade lagt sin karriär som arbetsteraput åt sidan. Men som nu anstränger sig mer än någonsin med att få pappa igång på fötterna igen.
Sen Sandra som har sin familj redan. Som har sitt ansvar med två små barn. Som inte kan bara lägga sig ner å bryta ihop. Som försöker få balans i vardagen med skola, maken, barnen å egen tid att fundera på. Plus att hennes skolarbete handlar om stroke och alzheimer gjorde inte sakern lättare direkt.
Then me. Yngsta dotterna som inte flygit från boet än. Som spendert extremt mycket tid med föräldrarna och var extremt less på dom oxå. Som försökte hitta en väg in i hennes framtida liv. Med jobb, bostad å allt vad det innebär. Men som inte hann särskilt långt. Som nu tagit steget tillbaka i hennes liv och ser förtillfället inte särkilt ljuts på det hela..Som tycker det är jobbigt när resten av familjen mår dåligt å att hon inte vet hur hon ska göra det bättre. Som vill kunna säga rätt saker, göra rätt saker, få alla att se det hela från en bättre syn och ge dom hopp. Som vill vara behövd och kunna göra en skillnad. Men icke. Jag har oxå följt med ner. I kaoset.
Sen Pappa då som ligger där less, arg å skämms över hela situatioen. Som alltid annars varit en vardagshjälte å ja klarat sig själv.. Som inte vill nåt hellre än att komma hem... Men vägen hem är lång. Väldigt lång.
Och som sagt vem vet hur detta egentligen kommer sluta. En sak är så säker att det kommer aldrig bli som förut.
Familjen Wennberg är nu krossad, splittrad med försöket att se en strimma ljus i det hela..


Men jag vill inte förstöra mer. Jag vil inte tappa mina vänner, pojkvän eller familj. Jag vill inte att mer ska försvinna nu..
And thats it..