susannewennberg

Mina tankar är som en ända stor svart knut i huvet. Som absolut inte verkar ska lösas upp inom den närmsta framtiden.
Jösses, tänker jag för mycket på allt detta förlänge exploderar jag..
För det går verkligen inte framåt. Hur länge jag än sitter hur mycket jag än försöker.. Å som jag skriver å skickar å mejlar.. Herregud!! När är det egentligen min tur?
Man kommer till en punkt när man bara vill lägga sig ner å ja faktiskt dö. Låter kanske en smula överdrivet men vet att ni känner så oxå ibland. So don´t hide it... Men ja, som vi alla vet går det ju inte tänka så. Så man reser sig upp från tågrälsen går tillbaka till datan, skriver lite mer på sitt CV, skickar det till ännu flera personer och söker ännu flera lägenheter..
Ja man återfår en pust som räcker ett litet tag till...
För nångång måste det väl gå som man vill?
Iaf lite gran, iaf en litet steg på vägen kan man väl komma?
Please säg att det är så..
Säg att det faktiskt kan vara min tur snart..

Men i morgon fortsätter sökandet.
Sökandet efter ett liv.. Mitt liv..
The question is.
Can I find it?


Nu ska jag snart sussa..
I väntan på ett samtal från en person som jag tycker om..

Jag saknar Larsson. Vet inte om jag minns hur hon ser ut längre.:S.. :P

Jag har kommit på de att för stora förändringar i mitt liv är väldigt jobbigt..
Jag verkar vara en tradition människa. Iaf inom vissa saker.
En del saker sätter sig bara väldigt djupt och är svåra att rubba på..

Nattinatt!